Från Missunna gick vi iväg mot Håltorp denna soliga vårmorgon. Vi hann inte gå långt förrän vi fick syn på vårblommor, utslagna gullvivor vid sidan av vägen. Utefter hela vägen mot Håltorp blommade vitsipporna rikligt och i ett dike framme vid Håltorp lyste kabblekan gul. Grågås och gräsand trivdes i samma dike åt andra hållet. När vi passerat gården kunde vi njuta av ett böljande öppet landskap med grönskande åkrar och åkerholmar.

Vandringen gick vidare på grusvägen mot Baggetorps gård. Solen värmde allt mer ju längre fram på fm. det blev. I en solig sluttning var liljekonvaljer redan i knopp.

Hjalmar Johansson var en av dem som upptäckte och startade gruvverksamheten vid Baggetorp. Han föddes 1896 på gården Baggetorp som var en släktgård. Alla ekonomi-byggnader brann ned till grunden första tröskdagen 2/10 1959. Bostadshusen finns kvar och stenarna efter körbanan visar var ladugården låg och att elden varit nära bostadshusen syntes på hönshusets brända vägg.

”Detta var den värsta upplevelse jag fick som ett 11 årigt barn. Djuren, “min nya cykel”, och alla svåra situationer som mina föräldrar fick att lösa. Min pappa grät vid frukosten på lördagsmorgonen. Han hade inte en högaffel eller en skovel kvar. Många vänner och grannar gav oss hjälp på flera älskvärda sätt. Minns kvällen när man drev korna i mörkret till den tomma ladugården vid Göl för att mjölka med vår gamla traktor Fordson Major. Grannar kom med mjölkmaskin och lite hö till djuren. Hönsen fick bo i Sture Rosens garage tv. Brandorsaken: Åskan hade smält ihop elledningen vilket utlöste en kortslutning när man började tröska på hösten. Det var en mycket torr och åskrik sommar.”

Vi passerade byggnader och ruiner efter gruvverksamheten. På anslagstavlan vid själva gruvområdet kunde vi ta del av information och titta på foton från den tiden. Ormvråk och trädkrypare kunde vi se också.

Kort sammanfattning om Baggetorps gruva

Traktens folk hade sedan långt tillbaka stött på svartglänsande stenar när de bearbetade jorden. 1870 omtalades stenarna; vet man. Stenarna blev även kända utanför Tjällmo.

Men det dröjde ända till 1943 innan det hände något.

Då ägdes Baggetorp av Hjalmar Johansson. Vid ett tillfälle träffade han Werner Järnström, som arbetade på järnvägen i Finspång, och som på fritiden letade efter gamla gruvor att inmuta. När de här träffades så förstod Hjalmar Johansson att Werner Järnström var mineralkunnig och passade på att be honom komma till Baggetorp för att titta på de märkliga tunga stenarna i ett röse vid potatislandet.

I jan 1944 tog Werner Järnström rälsbussen till Prästköp och vandrade på småvägar över skogen till Baggetorp. Han tog med sig provbitar i sin ryggsäck. Han visste inte vad det var han hade utan tog kontakt med Herman Unckel, tekn. dr.  på Metallverken i Finspång och bad honom göra en analys av stenarna. Kemisten Arne Lundblad såg till sin förvåning att det skulle kunna vara wolframmalm. Man trodde knappt det var sant för det skulle i sa fall vara en sensation. Han lät göra en kontroll vid Tekn. Högskolan i Stockholm. Det var wolfram, ett mineral som aldrig tidigare hittats i norra Europa.

Eva Haraldsson